Tänk dig att kunna hyra en pappa. En partner. En vän. I Rental Family förvandlas en av Japans märkligaste, men verkliga, företeelser till en varm, smärtsam och oväntat hoppfull filmupplevelse. Med en lågmäld men kraftfull Brendan Fraser i huvudrollen levererar regissören Hikari ett stillsamt emotionellt slag rakt i hjärtat.
Att hyra en familj låter galet, tills det inte gör det längre
I Rental Family följer vi Phillip (Brendan Fraser), en amerikansk skådespelare som försöker få livet att gå ihop i Tokyo. Han lever från audition till audition, hålls flytande av småroller och ett gammalt reklamjobb som fortfarande definierar honom, trots att han helst vill glömma det. När han får ett jobberbjudande från företaget Rental Family vet han inte riktigt vad han tackar ja till.
Företaget hyr ut människor som spelar roller i andras liv: pappor, partners, vänner, journalister, vad kunden än behöver. Phillip är skeptisk, både moraliskt och emotionellt. Men ett jobb är ett jobb, och snart befinner han sig i situationer där hans “roller” får verkliga konsekvenser för riktiga människor.
Det är här filmen slutar vara en kuriositet och istället blir något mycket större.
Ett stillsamt drama om ensamhet i en överbefolkad värld
Rental Family är i grunden en film om ensamhet. Inte den dramatiska sorten, utan den vardagliga, tysta ensamheten som uppstår även när man är omgiven av människor. Phillip är en ständig outsider, en gaijin, ofta den enda västerlänningen i bild, och filmen gör inget försök att dölja hur felplacerad han känner sig, trots att han bott i Japan i flera år.
När han börjar arbeta för Rental Family möter han andra människor som också befinner sig i sociala mellanrum. En ung flicka som behöver en pappafigur för att navigera skolans krav. En pensionerad skådespelare vars dotter anlitar Phillip som journalist, för att ge sin far en känsla av relevans igen när minnena börjar svikta.
Det är i dessa möten som filmen får sitt emotionella djup och där publiken ofta får kämpa för att hålla tårarna tillbaka.
Brendan Fraser i en roll som känns skriven för just honom
Efter sin hyllade comeback fortsätter Brendan Fraser att visa varför han är så älskad. Hans tolkning av Phillip är varm, försiktig och full av självtvivel. Han spelar en man som vill göra rätt, men som hela tiden oroar sig för att han kanske gör mer skada än nytta.
Det är en lågmäld prestation, men också en som bär hela filmen. Fraser fångar perfekt känslan av att vara en “fisk ur vattnet”, samtidigt som han långsamt förändras genom mötena med sina klienter. Trots filmens mörkare teman lämnar hans karaktärsutveckling publiken med en oväntad känsla av hopp.
En ensemble som ger tyngd åt varje möte
Filmen stärks ytterligare av sin birollsensemble. Takehiro Hira spelar Shinji, den mystiske och ständigt professionelle ledaren för Rental Family. Han håller sina känslor tätt intill bröstet, och när hans bakgrund gradvis antyds tillför det ett nytt lager till hela filmens moraliska gråzon.
Mari Yamamoto är Aiko, en kollega som ofta anlitas för att spela den “andra kvinnan” i andras liv. Det som först verkar vara en enkel karaktär utvecklas snabbt till en berättelse om ”people-pleasing”, gränser och om hur långt man kan gå för att göra andra nöjda.
Bland klienterna sticker särskilt Akira Emoto ut som Kikuo, den åldrande skådespelaren vars rädsla för att förlora sig själv är både hjärtskärande och smärtsamt verklig.
Nu på bio i Sverige – missa inte
Rental Family är inte den högljuddaste filmen du kommer se i år. Den exploderar inte. Den skriker inte. Men den stannar kvar.
Det här är en film om att spela roller i andras liv och om vad som händer när de rollerna börjar betyda något på riktigt. En varm, eftertänksam och emotionellt träffsäker berättelse som förtjänar att upplevas på bio.
🎬 Rental Family visas nu på svenska biografer.
